Fredmans sång n:o 10

Supa klockan över tolv, leva bland förryckta!
Jorden är mitt kammargolv, solen är min lykta!
Jag bryr mig om ingenting, blott att hjärnan löper kring,
||: löper kring, :||
Intill dess hon domnar, och jag fattig somnar.

I min farfars gamla rock (hål uppå armbågen)
står jag bland en lustig flock, super bara rågen,
tar mig ur de vackra krus morgon-, middags-, aftonrus,
||: aftonrus, :||
och så blir jag röder som de ägta bröder.

Men min strupe vill bli full, tål ej denna torken.
Guld ej annat är än mull, gubbar, ta ur korken!
Låtom oss i ro och fred svälja sista klunken ned,
||: klunken ned, :||
och oss sedan döda i det våta röda.