Fredmans epistel n:o 9

Käraste bröder, systrar och vänner
si fader Berg, han skruvar och spänner
strängarna på fiolen och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är kluven,
si hur han står och spottar på skruven;
ölkannan står på stolen; nu knäpper han litet grand:
—-grinar mot solen,
—-pinar fiolen,
—-han sig förvillar, drillar ibland.
Käraste bröder, dansa på tå,
handskar i hand och hattarna på!
Si på jungfru Lona,
röda band i skorna
nya strumpor himmelsblå!

Si Jergen Puckel fläktar med hatten,
pipan i mun, och brännvin som vatten
dricker han och gör fukter med huvud och hand och fot.
Guldguler rock med styva ducriner [dykränger],
tätt uti nacken hårpiskan hänger,
ryggen i hundra bukter, och kindbenen står som klot;
—-gapar på noten,
—-skrapar med foten,
—-pipan han stoppar, hoppar emot.
Käraste systrar, alltid honett,
bröderna dansa jämt menuett,
hela natten fulla.
Rak i livet Ulla,
ge nu hand, håll takten rätt!