O, gamla klang och jubeltid

O, gamla klang och jubeltid, ditt minne skall förbliva,
och än åt livets bistra strid ett rosigt skimmer giva.
Snart tystnar allt vår yra skämt,
vår sång blir stum, vår glam förstämt,
O, Jerum, Jerum, Jerum,
O, quae mutatio rerum.

Var äro de, som kunde allt blott ej sin ära svika,
som voro män av äkta halt och världens herrar lika?
De drogo bort från vin och sång till vardagslivets tråk och tvång.
O, Jerum…

(Fil.:) Den ene vetenskap och vett in i scholares mänger,
(Jur.:) Den andre i sitt anlets svett på paragrafer vränger,
(Teol.:) En plåstrar själen som är skral,
(Med.:) En lappar hop dess trasiga fodral;
O, Jerum…

Men hjärtat i en sann student kan ingen tid förfrysa,
den glädjeeld, som där han tänt, hans hela liv skall lysa.
Det gamla skalet brustit har, men kärnan finnes frisk dock kvar,
och vad han än må mista den skall dock aldrig brista.
Så sluten, bröder/systrar, fast vår krets
till glädjens värn och ära.
Trots allt vi tryggt och väl tillfreds vår vänskap trohet svära.
Lyft bägarn högt och klinga, vän,
de gamla gudar leva än.
bland skålar och pokaler, bland skålar och pokaler.

Lämnar gemaken