Boombastic

Tjenarä, tjenarä, hur fasen är dä?
Jag tänkte dra en kärlekslåt om nå’t av plåt.
Den går av bara fasen och allting är original –
En Ford…
En Taunus –68, lika skitvit som ett lamm.
Fartränder och sökarlykta, tärningar där fram.
När jag å brorsan mjölkat klart,
då sätter vi en jädra fart.
Då slänger vi oss i Forden,
sen döner vi till byn!
I 110, i 110, i 110, i 110 plus 5
I 120, i 120, i 120, i 125
I 130, i 135, i 140 – Jajjamänsan!
Grannen heter Eriksson, det är han som är polis.
Han brukar ha kontroll med koll åt alla håll.
Han brukar stå och vänta när vi har mjölkat klart,
då är det dags för oss och våran Ford att sätta fart.
När vi drar på med bilen, brorsan och ja’,
då är det lika häftigt som i U S A,
och Eriksson han viftar och blinkar med sitt ljus.
Då moonar vi åt Eriksson, sen döner vi iväg
I 140, i 140, i 140, i 145
I 150, i 150, i 150, i 155
I 160, i 165, i 170 – Jajjamänsan!
I 170, i 170, i 170, i 175
I 180, i 180, i 180, i 185
I 190 – Nu djävlar! - i 195, i 200;
Fyfan nu kör vi du, å se upp för kurvan där borta, nu kommer ’an…!
(Djävlar, djävlar, djävlar…!)